Mot nya äventyr!

Har varit till Burträsk idag och förutom att handla på saluhallen har jag löst årets jaktkort på den ena av mina jaktmarker. Roligt att träffa Karl-Axel igen och uppdatera mig på det som har hänt sen sist. Han har krämpor, Parkinson till exempel, men annars var han sig lik, som för länge sen medan han hade färghandeln på orten. Känns så bra att vistas i den byn och prata med folk jag känt sen mitten på 70-talet. Fick lite tips om vart det har synts till fågel också! Rastade nyss Cully på gården och hon hittade en stjärtpenna av en tjädertupp under vår blåtry på lagårdsgaveln! Lovar gott!

Har plockat en del kantareller också. Så har vi kollat om vi har nån potatis, men än är de lite små så Gunilla, jag lovade dig några Lubbopärer, men vi väntar lite så de får bli större. Tack för dagens telefonsamtal förresten, klargörande. Grattis på bröllopsdagen också!

Äntligen har jag fattat varför jag har mått så dåligt den sista tiden. Varför jag har mått så dåligt på morgnarna; misstrivsel på jobbet. Oro för vad jag ska se på schemat och det har skapat så mycket stress att jag knappt har kunnat sova vid tanken på ännu en dag där det har känts oöverstigligt att klara dagen. Särskilt som mina scheman är värre än nånsin att hinna med. Nu vet jag vad det är som gäller: jag är färdig med Ersboda. Jag ska se till att få komma därifrån, men så ska jag se till att läka min rygg och få sova och vila mig till så pass hälsa att jag orkar jobba igen. Tanken är bara så befriande! Jag är fortfarande fly förbannad, men nu kan jag kanalisera den ilskan till nåt nytt. Där jag sitter och skriver i vårt kära gamla hus är jag så trött så jag knappt kan hålla ögonen öppna så jag skriver redan nu. Jag vet att det här huset har en läkande kraft som inte finns i stan. Jag är bara så fruktansvärt trött.

Skulle jag göra som vår äggleverantör på saluhallen tyckte skulle jag jobba ett tag i Burträsk. Det var så lustigt, hon tyckte jag skulle jobba in mig där för att sen jobba som pensionär så kunde jag ju bo här i mitt kära hus stora delar av året. Tja, kanske det. När jag löste jaktkortet tyckte Karl-Axel att det borde passa mig för jag kunde ju få byarna runt här så behöver jag inte åka så långt. Världen är full av möjligheter! Kan gott tänka mig lite nya äventyr. Det är ärliga och seriösa människor som bor där. De förstår att uppskatta när nån bryr sig om deras bygd.

Först ska jag se till att må bättre. Går nog och lägger mig mycket tidigt. Jag känner mig varm på grund av sömnbrist så det får bli tidiga kvällar en tid nu.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tur det finns stockrosor

Hade ont igår, det kändes som en kniv i ryggen, jag var rädd och jag var arg. Halkade till i en trapp i brådskan och nåt knakade till. Kändes som om nåt gick sönder. Att springa som en dåre utan att ändå hinna ikapp. Var sen hela dan. Stress, stress, stress.

Kunde inte sova inatt för värken. Diskbråck? Ischias? Det värker som bara den i höften och springet igår gjorde inte saken ett dugg bättre. Jag trött. Om jag sätte mig i en soffa och blundar drömmer jag inom tio sekunder. Vaknar med ett ryck och vet inte hur jag ska skaka av mig känslan. Har nog inte sovi ordentligt på veckor och efter ett par timmar är jag uppe och vankar för det gör mindre ont. När jag inte sover hyfsat och sen har en lång stund att komma igång. Ska till vårdcentral på måndag.

Kör inte bil längre än runt stan. Har ett par gånger somnat med öppna ögon ratten och sitta och stirra rakt fram medan bilen driftar mot diket. Det är en konsti känsla att sitta där och inte förstå att det håller att gå illa, bara låta det hända mens man drömmer om nåt helt annat. Har bara haft tur att inte krascha och numera kör Annelie när vi ska långt.

Nu ikväll sitter jag i stugan och försöker hålla mig vaken för att kanske få chansen att sova en natt ordentligt. Starka värktabletter (från farsan) och en skön säng kanske hjälper. Har fått råd av chef och arbetskompis att inte gräva land eller klippa gräs eller nåt. Tro inte det. Känner hur det är nåt som trycker där ryggraden går in i bäckenet, nå som knakar. Väldigt obehagligt och skulle jag vara dum nog att böja mig framåt, som när jag gräver, så hugger det direkt som en kniv. Yttersidan av låret är domnat. Har struntat det här länge och det är nog inte så bra. Ska jag va ärlig är jag orolig. Drömmer illa om operationer.

Det är ett kort steg mellan glad och vitsig till oroli och då blir jag arg och snarstucken, rädd kanske. Har fått höra att man är förvånad över att jag kan bli arg; tro mig det kan ja. Jag har burit på det här sen i vintras men nu har jag ständig värk och den blir värre för varje dag. Oron har byggt på hela tiden. Jag gläder mig att det finns stockrosor.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad var det jag sa!?

”Märks att de ordinarie är tillbaka…”

Det är en arbetskamrat som yttrar dessa cyniska ord lite ur mungipan. Själv säger jag: tillbaka till verkligheten, men vad är nytt med det? I ett tidigare inlägg påtalade jag det faktum att våra duktiga vikarier gjorde arbetet lättare för alla för att de var på jobbet och jag slog vad med en arbetskamrat om att det redan första dagen efter semestern skulle vara minst en borta. Det var två. Så har det fortsatt och idag var det fem stycken borta. Ingen av oss som är på jobbet varje dag är förvånad. Så här är det på vår arbetsplats och nu talar alla öppet om hur illa det är och man är förbannade.

Vi som har varit på plats har alltså fått göra vårt eget jobb plus dela på fem andra personers jobb. Schemana har sett för jävliga ut – för att uttrycka det milt. Finns inga vikarier heller. Det här är lika löjligt som farligt. För vem ska jobba när vi som sliter för två varje dag blir sjuka? Hur patientsäkert är det? Hur länge dröjer det innan de hittar vikarier för att ersätta oss som blir långtidssjukskrivna? De som nu är borta en stor del av tiden lär ju inte komma på jobbet oftare…

Faktiskt blir vi numera förvånade när en del kommer på jobbet. Jag vet att jag riskerar kritik, till och med  ilska, för att jag säger det här, öppnar Pandoras Ask så att säga, men det skiter jag i. Fullständigt. Vi är några som har hjälpts åt att öppna den asken och nu talar alla öppet om det. I alla fall vi som är på jobbet varje dag. Man måste liksom vara på jobbet för att kunna prata om det…

Jag tänker ofta på hur det kan komma sig att jag aldrig blir borta. Ja, nog har jag ont ibland och får bita ihop för att komma iväg. Hur är det möjligt att folk kan bli sjuka hela tiden då? Jag tänker också ofta på hur dum jag måste vara som kämpar på och som belöning får jag scheman som är rena mordet och jag riskerar dessutom att inte få den semester jag söker – därför att det alltid är så många borta från jobbet! Hur in i helvete dum är jag egentligen! Hur mycket skrattar de som stannar hemma åt idioten?

För er som läser detta: jo, jag är förbannad. Riktigt förbannad. Finns det några fler som är det så tveka inte: gör er röst hörd. Innan vi alla går in i väggen därför att vi sliter som hundar varje dag. Nog hör jag en liten röst som säger: man kan väl inte hjälpa om man är sjuk. Nä, det är klart, men har då inte vi som sliter rätt att tycka nåt? Jo, för fan, det har vi!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En kort dag

På jobbet. Bara så skönt att nån gång ha en sån. Helgen var tuff, alla tycker detsamma verkar det som. Nu är vi tillbaka i verkligheten igen med många frånvarande på grund av sjukdom. Jag började inte förrän klockan åtta och missade oron i morse, slutade som sagt tidigt så jag klarade mig undan det morgonkaos som uppstod, men även det som möjligen kan ha följt under eftermiddagen.

Ändå fick jag göra ett inhopp i eftermiddag som var i högsta grad oväntat. Vi har här i vår förening infört parkeringsavgift för besökande, något jag skäms för. Jag gillar inte översitteri och jag anser att parkeringsavgifter hos en bostadsrättsförening är just det. Det är eländigt. Ändå hade jag försäkrat mig om att hemtjänsten inte ska behöva betala om vi parkerar målade bilar, tjänstebilar, både hos vår ordförande och hos en av Qparks anställda. Det finns kontrakt på det och det har jag meddelat på jobbet, för min chef hade aldrig fått den infon, vem som nu är ansvarig för det. Lika förbannat hade en av mina arbetskamrater en bot sittande under vindrutetorkaren idag – 450 kronor!! Det kändes för jävligt när han ringde mig och berättade det här, jag hade ju lovat att vi inte behöver betala! Gud vad jag skämdes! I styrelsen sitter en massa besserwissrar och bestämmer en massa trams, petimetermänniskor, små människor, som borde ägna sig åt vettiga saker som att beställa ny asfaltbeläggning på gården; nu fick jag se resultatet av dåliga beslut.

Qpark har fått ansvaret att sköta bevakningen och när jag ringde ansvarig i föreningen fick jag numret till chefen på Qpark som nog inte var villig att gå med på några eftergifter egentligen. Det lät så i alla fall. Först när jag berättade att jag bor i föreningen själv och som medlem blir upprörd när det här händer, så ändrade han ton. Herregud, jag är ju en av hans arbetsgivare! Att en av hans medarbetare hade gjort ett misstag hade han ändå svårt för att erkänna, men han gav sig och bad om ett nummer att ringa i saken. Han fick min chefs. Själv hade jag ringt tillbaka till min arbetskamrat och garanterat att han skulle slippa betala, det är ju vår sak, inte arbetsgivarens, vi kör bilen, vi har ansvaret.

Jag ringde min chef eftersom hon hade fått böteslappen i sin brevlåda. Vi hade ett bra samtal i övrigt. Jag har på eget bevåg satt ned foten hårt i ett par ärenden under hennes semester och det ville jag berätta om innan hon fick veta det från annat håll. Så skönt att hon är tillbaka. En chef behövs som stöd i den dagliga verksamheten och den tillförordnade kan inte helt tillgodose det behovet. På inget vis missunnar jag henne ledigt, men, som sagt: skönt att allt går tillbaka i det normala.

Ikväll regnar det. Skönt att inte jobba. Nu ser jag att det kommer röda blommor bland alla gula i stockrosorna och det blir nog vackert när blomningen tar fart på allvar. Ikväll har jag bundit upp några av dem för att jag var rädd att de skulle regna omkull. De räddar det lilla som kan vara kvar av sommaren.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Föryngring på Hillskär

Meningen var att åka ut dit för att Francisco skulle få övningsköra. Den stora grusplanen där kan också användas för att träna det där svåra med dragläge och krypkörning. Minns ni? Hur svårt det där var när man var ny bakom ratten? Jag har själv ständiga problem med att försöka fatta att det jag gör på rutin efter snart 40 år, kan vara svårt för nån som är ny på det. Därför är det bra att han ska gå på körskola för de har mer vana vid att tänka rätt, men det stora körandet får han göra med mig när han känner sig trygg i grunderna. Det är en föryngring bakom ratten på gång.

Föryngring även bland fåglarna. Vi gick en runda där ute och såg stora flockar med pilfinkar som hängde i renfanorna som växer och blommar för fullt just nu. Det har vi sett förut och även tagit bilder av, men de här är dagsfärska. Tidigare i sommar har jag funderat på att det har varit så få stenskvättor där. De är ju karaktärsfåglar för Hillskär och i år har jag fått hålla skarp utkik för att se nån alls. Märkligt nog såg vi många idag, både gamla honor och unga fåglar som ser lite blacka ut i färgerna. Var har de gömt sig?

Det fanns annat också. Som stora flockar med  viggar, unga fåglar som knappast kan flyga än. Viggen är ju lite sen med att häcka så jag är inte förvånad, men de var ovanligt många.

Vi gjorde ett besök på Vitskärsudden också och såg många stenskvättor även där. Förut i sommar har jag inte sett en enda! Mysko kan jag tycka. Där fanns även ett par knölsvanar med fyra gråsuddar till ungar, men tyvärr kom de inte så nära att bilderna blev nåt att spara. Tänk, för bara några år sen visste jag inte ens att det fanns knölsvanar här uppe. Det var fotokompis Maud som gjorde mig uppmärksam på dem.

Nog är det tur att jag har naturen. Tänkte på det där med blåhaken och en fjällresa och kom ihåg att jag hade planerat en far- och son resa till Abisko den här sommaren. Francisco har aldrig sett min barndomsort – han har sett Motala där Annelie kommer ifrån – men det här året har varit galet så kanske är det dags att göra det nästa sommar. Han är en vältränad ung man så vi kunde nog göra några ordentliga vandringar för att fota och låta honom uppleva allt jag har berättat om under åren. Det finns ju massor av fåglar att se och fota, såna som bara går att se i fjällen och eftersom Francisco är en lite ovanlig ung man så kan han det där med foto på en nivå långt mer avancerad än min. Han är uppväxt med den digitala tekniken och är intresserad av det konstnärliga. Jag är sorten som skjuter från höften – när jag inte skjuter med hagelbössa förstås!

I morgon är det precis en vecka innan vi drar till Lubbo för elva dagars semester. Det är en annan del av svensk natur som jag har lärt mig älska och då jag kommer dit har jag hunnit jobba 5 ½ vecka efter förra semestersvängen. Det känns redan som om jag är sliten efter de dagar jag har jobbat. Vet inte vad det är, men mina scheman är tätare än förut. Min rygg har varit riktigt ond i dag så tar jag mig bara fram till ledigt – krypande om jag måste – så ska det bli skönt att tänka på nåt annat. Verkar behöva långledigt var femte vecka.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En blåhake!

I vårt lilla gröna, gulblommande hörn. Den har studsat omkring och fångat insekter en lång stund i kväll, men vi såg den redan i morse i aroniabusken. Dess vänstra öga ser lite hopknipet ut, men det hindrar den tydligen inte  från att jaga. Den kan flyga men det ser lite stelt ut. Jag undrar om den har flugit in i nåt av våra fönster och är lite stukad, eller om det är trötthet efter en lång flytt från fjällen som gör att den är lite utmattad. Nu har den sökt sig in i busken igen, mätt på insekter antagligen. Hoppas bara att nån av kvarterets alla onödiga katter inte tycker att den borde äta sig mätt på fågeln.

Jag undrade först om det  är normalt att de redan är här på väg söderut och som jag ser i fågelboken ska de visst finnas i Skåne i slutet av augusti, början av september så det verkar ju helt i sin ordning att den är här då det är mitten av augusti. Den är inte utfärgad helt så det är en ungfågel. Den häckar i fjällen och kallas Nordens näktergal, är även nära släkt med den och den är känd för att härma andra fåglars ljud för att väva in dem i sin egen sång, men inte bara det! Förutom att den stjäl sång från 50 andra fågelarter så tar den också mekaniska ljud som lokvisslor och traktorer! Tänk om fler fattade hur fascinerande fåglar kan vara.

Bara en gång förut har jag sett en blåhake, då en diskret färgad hona, här ute på gården. Önskar verkligen att jag kunde komma iväg till fjällen för att fota dem på plats. En vacker hane som sitter och spelar högst uppe i en videbuske tack! I fågelboken sägs att de då är så oskygga så man får komma dem mycket nära; den vi har här ikväll hade så när hoppat upp i min hand.

Vår lilla, lilla plätt här i stan drar till sig fåglar. Då vår aroniabuske är full av snö och tunga bär kommer gärna koltrast, nån kvardröjande björktrast eller en flock sidensvansar och frossar på bär. Jag har en gång räddat en blåmes som flugit in i ett fönster, den kvicknade till efter att ha fått vila inne på vår altan. I våras hittade jag en rödhake som hade kraschat in i ett fönster, den var tyvärr död, men den skata som igår gjorde samma misstag – med en tung duns i glaset – repade sig efter en stund även om den vinglade i luften när den for. Pilfinkar, blåmesar och talgoxar finns här året runt.

Jag hoppas vår blåhake klarar sig och kan flyga vidare till vinterkvarteren. Enligt fågelboken ska den kunna bli åtta år så den har mycket att leva för. Jag skulle gärna åka hela vägen till fjällen nästa vår då den sitter och spelar i en buske. Om jag bara hade tid.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Åker om tio dar

Det smäller om tolv, den 25 augusti. Jag har sju dar kvar till semester. Har ont i ryggen och blir det som det brukar blir jag bättre av allt spring i skogen. Blir det värre får jag väl sjukskriva mig och spara på semestern.

Idag har det känts som höst, iskallt regn på morgonen och resten av dagen lite sval. Våra sista sommarvikarier har jobbat sista dagen. Har också fått veta att en av våra allra duktigaste har sökt annat jobb. Allt detta känns lite vemodigt. Har verkligen tyckt om våra tappra, alltid närvarande vikarier och vår arbetskamrat som nu väljer att försöka komma ifrån Ersboda, vill jag egentligen inte bli av med. Så många av dem vi borde ha fått ha kvar har redan slutat och nu ännu en. Det börjar kännas lite ensamt. Det börjar kännas som om allt börjar rasa samman. Gissar att det kommer till en uppgörelse under hösten. En sak är klar; slutar två till av de jag tycker bäst om, måste jag snabbt hitta nån annanstans att ta vägen. Det blir helt enkelt för svårt försöka hålla upp min egen standard på nuvarande höga nivå om jag börjar tvivla på mitt jobb. Kan jag inte fortsätta göra mitt bästa, ska jag inte vara här. Inte rättvist vare sig mot brukarna eller mig själv.

Nåja, snart är det semester igen och jag får koppla bort vardagen. Jaga, plocka svamp, sova och tänka. Verkligen tänka. Är denna dysfunktionella arbetsplats verkligen värd min uppmärksamhet? Det är i skogen och på gården som jag tänker som bäst och redan i morgon har jag träffat min beteendevetare och det är snart dags att komma fram till nåt. Vad? Det återstår att se.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar